© 2019 Lars Sjödin Network

June 27, 2018

May 22, 2018

March 25, 2018

Please reload

Nyligen publicerade

Att ställa om

May 22, 2018

1/7
Please reload

Aktuellt

Motsatsen till naivitet är inte Hönapöna-syndromet

February 17, 2018

Många äro de som överdrivet frälsta ser blåa, gula, röda och gröna människor överallt. Och många äro de som med rädslostyrd skepticism basunerar ut att ingen kan ha nytta av en modell som inte faller in i deras referensram av hur saker och ting ska vara. Det gamla uttjatade citatet kommer än en gång väl till hands: Vare sig du tror eller inte tror på något så kommer du att få rätt. Den ständiga balansgången mellan att sunt granska ett fenomen och samtidigt våga ta ett perspektiv man själv inte har.

 

En del av er som börjat läsa detta kommer att sluta direkt när ni förstår att denna lilla blänkare handlar om DISC. En del har till och med snabbt avfärdat artikeln bara för att den har en bild av en flerfärgad pupill. Vissa av er kommer att läsa detta med glädje, bara för att ni önskar läsa mer om något som ni tycker hjälpt er att förstå och förklara allt mänskligt beteende. Jag vill hävda att ingen av er, oavsett utgångspunkt, har rätt. Eller så har ni alla rätt, det beror liksom på hur man vill se det. Alla är välkomna att göra sina fria val utifrån sina styrande övertygelser, erfarenheter och betraktelser - det gör ju jag med såklart. 

 

Men om ni ändå läst så här långt, och innan ni bestämmer er helt för att hissa eller dissa, vill jag uppmana er att ge er själva en chans att tvivla på det ni tror är sant. Ge er själva en möjlighet att ta någon annans perspektiv, helst ett sånt där som inte helt överensstämmer med ert eget. Vem vet, det kanske till och med får er att växa en aning. Så om ni älskar DISC, ta en mer kritisk hållning och ifrågasätt lite mer av det ni tror är sant. Om ni älskar att kritisera DISC, öppna ert sinne och tillåt er tvivla på det som ni är allra säkrast på. 

 

Jag gillar DISC, ja jag gillar andra teoretiska modeller av mänskligt beteende också men jag lägger störst vikt på DISC just här och nu. Jag gillar inte DISC för att jag tror att modellen ger en heltäckande förklaring på det mänskliga beteendet, nej snarare därför att den kan ge oss en möjlighet att uppmärksamma och betrakta människors olika preferenser. Jajamensan, inte personlighet, inte värderingar, inte erfarenheter och inte intelligens utan just det, preferenser. Så vad är en preferens? Ja, om vi begränsar oss till mänskligt beteende kan det sägas vara föredragna beteenden eller automatiska responser på den omgivning vi befinner oss i. Det är något som vi gjort så många gånger så att andra känner igen oss genom det och till och med använder när de vill beskriva oss som personer. Något mer eller mindre förutsägbart i vårt beteende som vi gör med stor bekvämlighet och något som inte kräver så mycket energi. Vi blir ju som bekant bättre på det vi övar på, inga konstigheter där. Men även om vi har våra favoritpreferenser så är de flesta forskare ense om att vi kan utveckla vår personlighet över tid, samtidigt är de också ense om att vi har en slags grundplåt som är relativt konstant över tid. Ingen "raketforskning" kanske (eller så är det faktiskt just det) men väl så viktigt att bli påmind om. 

 

Jag har, efter många års arbete med människor i olika typer av yrkesroller, en stark övertygelse om att människor i allmänhet både kan och behöver få perspektiv på sitt beteende. Ett sätt att få det är att exempelvis använda en DISC-analys. Självklart kan man hävda att DISC inte är en tillräckligt vetenskaplig modell och därför välja bort den som analysinstrument. Och det viktigaste är inte att använda DISC, det finns många olika verktyg som kan hjälpa till att utveckla det egna beteendet. Jag vill påstå att det inte är själva verktyget som i huvudsak är avgörande för hur bra utvecklingen blir. Det är snarare hur bra en konsult, coach (eller vad man nu vill kalla sig) är på att ställa frågor omkring ett resultat som ett analysinstrument ger. Men det underlättar naturligtvis om man har ett resultat, ett diskussionsmaterial, att utgå ifrån. Det är en slags genväg att få fatt i delar av en mycket större helhet. 

 

Någon sa vid ett tillfälle att DISC är så ovetenskaplig så man kan lika gärna utgå och prata utifrån en håranalys, den har förmodligen samma validitet som en DISC-analys. Jag håller inte med om det, men om det är så man känner så ska man nog välja en håranalys eller något annat som man anser vara mer hjälpsamt ... om man verkligen vill hjälpa någon förstås. Det kan ju vara så att man faktiskt "bara" är intresserad av att forska fram ett resultat. Ett resultat som man nöjd kan redovisa utan att sedan använda det i praktiken. Som en bekant till mig sa när han disputerade och jag frågade vad han skulle göra med resultatet. - Det vet jag inte, det får någon annan fundera över. Gott så, alla är inte intresserade av att arbeta praktiskt med det forskningen tar fram. 

 

Så varför har jag ett behov av att föra en monolog omkring detta kanske någon frågar sig. Ja det går säkert att förklara genom att använda DISC som utgångspunkt, men det går säkert lika bra att förklara det genom mina styrande värderingar eller någon annan modell som försöker beskriva en mycket mer komplex verklighet. Kanske är det så enkelt att jag har ett stort behov av att föra in en gråzon i det jag i många fall tycker blir polariserande diskussioner som varken är hjälpsamma för de som för dem eller för de som läser dem. Detta sammanfattar emellertid lite av de tankar som jag fått när jag läst allt från överfrälsta som gett endimensionella DISC-förklaringar på komplexa situationer och beteenden, till kraftfulla fördömanden av ytligt insatta cyniker vars agenda tycks vara att antingen fördöma utan att presentera något alternativ eller endast har en stark drivkraft att vilja tala om att allt utom det de själva presenterar är humbug.

 

Jag tror, utan att ha forskat på det och "endast" baserat på att jag träffat 1000-tals människor under ungefär 16 års tid som gjort DISC, att många människor har förmågan att använda ett resultat (från DISC eller något annat analysinstrument för den delen) på ett värdefullt sätt. Men bara om man låter bli att naivt förklara allt utifrån en enda teori och bara om man vågar vara öppen och nyfiken istället för att gå i försvar och stånga sig blodig mot sådant som faktiskt stämmer utan att någon i en steril forskarmiljö lyckats bevisa det. Verkligheten och realismen ligger oftast någonstans mittemellan dessa två ytterligheter.

 

 

 

 

 

 

 

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload

Please reload

Arkiv