© 2019 Lars Sjödin Network

June 27, 2018

May 22, 2018

March 25, 2018

Please reload

Nyligen publicerade

Att ställa om

May 22, 2018

1/7
Please reload

Aktuellt

Att trotsa forskningen och undvika Farmen

February 22, 2017

 

Sommaren 2001 satt jag och skrev på det sista kapitlet i den bok jag tillsammans med min före detta lärarkollega Staffan Petersson gav ut. Idén till boken hade vi fått från den diskussion som då fördes angående att göra social kompetens till ett kärnämne i gymnasieskolan. Galet bra tänkte vi, men hur i hela friden kommer ämnet att definieras och vad ska det innehålla?

 

Vi läste och funderade mycket innan vi satte igång att skriva på det som till sist skulle bli boken Tänk om – att arbeta med social kompetens i skolan. Jag vill nog påstå att vi hade en relativt klar bild av hur vi såg på social kompetens och att den i grund och botten handlade om förmågan att förstå sig själv och andra i ett samspel med varandra. Jag har ungefär samma definition än idag, trots att världen såg väldigt annorlunda ut 2001. Jag kommer till exempel ihåg att jag skrev att vi ser en tendens att den ”elektroniska kommunikationen” över Internet ökar. Tendens? Hehe … så här runt 16 år senare är det väl ett understatement som heter duga, men då var det en tendens. Jag kommer också ihåg att jag spekulerade i hur den sociala kompetensen skulle komma att påverkas genom denna "trend". Skulle den med hjälp av den nya tekniken förbättras eller skulle den rent av försämras i takt med att kommunikationen över nätet ökade? Med en viss oro undrade jag då också om inte det relativt nya fenomenet att uttrycka känslor genom kombinationer av tecken till exempel :-) och :-( bara var ett bevis på att denna typ av kommunikation sannolikt skulle försvåra för utvecklandet av social kompetens. Idag och sedan många år tillbaka går det inte ens att göra dessa kombinationer av tecken utan att de direkt omvandlas till emojis, som dessutom för många är en given del av en digital vardagskonversation. 

 

De senaste åren när digitaliseringen accelererat (kanske mer än någonsin) är vissa oroliga över att den kommer att påverka eller till och med ersätta våra mellanmänskliga relationer. Själv är inte alls orolig och rätt övertygad om att digitaliseringen har en lång väg att gå innan den, om någonsin, ersätter fysiska möten människor emellan. Däremot kommer säkert en del tidsödande möten och aktiviteter att försvinna eftersom de troligtvis kan effektiviseras genom digitalisering. Det betyder inte heller att ledarskap eller teamarbete kommer att försvinna. Det betyder snarare att fler behöver vara beredda att axla ledarrollen, även om de inte formellt är utsedda ledare. Och det betyder troligtvis också att fler behöver bli bekväma att arbeta i olika team med olika individer eftersom andelen stabila team (konstellationer där samma människor arbetar med varandra) kommer att minska. Förändringstempot i samhället kräver team som snabbt och effektivt kan fungera ihop, även om medlemmarna inte känner varandra särskilt väl sedan tidigare. Onödigt långsamma och utdragna grupputvecklingsprocesser, maktkamper och kvasidiskussioner kommer främst att vara signifikant för de grupper eller organisationer som ser sig bli omsprungna av andra betydligt mer framsynta och mindre rädda. 

 

De flesta forskare tycks dock vara överens om att en grupp som ska bli ett högpresterande team ofta kräver en startsträcka. Alla vill naturligtvis göra den startsträckan så kort som möjligt. Vi vet också genom forskning att startsträckan direkt minskar om teamets syfte och mål är på plats - varför man väljer att arbeta i team och vad teamet förväntas uppnå tillsammans. Det brukar dock inte vara de allra svåraste frågorna att besvara (även om en del faktiskt glömmer bort att besvara dem innan man sätter ihop en grupp som ska bli ett team). Det är ju nästan så att man lite provocerande skulle kunna påstå att det går att digitalisera svaren på varför- och vadfrågorna. 

 

Några andra frågor som däremot inte alls är lika enkla, men minst lika viktiga, att besvara är till exempel: Vilka beteenden är hjälpsamma i vår strävan mot uppsatta mål? Hur kan vi reflektera omkring och använda våra likheter respektive olikheter på bästa sätt? Hur kan vi skapa en gruppkultur med så pass mycket tillit så att vår hjärna dagligen inte måste ägna för mycket energi till att kalkylera hur stor risk det är att arbeta ihop?  

 

Ovanstående är inga frågor man direkt ställer sig när man har öppen casting av deltagare till TV4:s Farmen, men å andra sidan är syftet och målet med den den gruppen raka motsatsen till ett högpresterande team. Däremot är det högst relevanta frågor att ställa när ett team förväntas prestera tillsammans. Då behöver man nämligen lyfta upp och förstå det mest grundläggande systemet i människans natur: tankar, känslor och handlingar. Och om vi nu till viss del vill trotsa den forskning som säger att grupputveckling måste få ta tid, om vi vill använda ett effektivt ledarskap och verkligen skapa ett högpresterande team kan vi inte digitalisera bort varken självinsikt eller social kompetens. Alla i teamet behöver förmodligen i ännu högre grad utveckla en förmåga att förstå sina beteenden, värderingar, drivkrafter och rädslor. De behöver också bli ännu bättre på att förstå allt detta hos andra. Och slutligen behöver de kunna omvandla förståelsen till handling i interaktion med varandra i en allt mer digitaliserad miljö. 

 

Så hur arbetar ni med att få så kort startsträcka som möjligt för att skapa högpresterande team i en allt mer digitaliserad miljö?

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload

Please reload

Arkiv